Nikolina

Jag som "diagnostiserad" förstår inte varför jag inte kan få bli accepterad som den jag är, när jag måste acceptera alla som jag inte förstår mig på och försöka förändra mitt levende efter dom "odiagnostiserade"?

 

Va har hänt med individen?

Jag känner ett starkt behov av att flytta, jag känner mig orespekterad av min alkoliserade familjehemsfar och det har nu väldigt stora konsekvenser.

Jag har alltid sett upp till honom, han fick mig att förstå mycket förut men idag så är det som att jag läser en helt ny bok från början.

 

Dom som ska hjälpa dom svagare i samhället har alltid skälpt mig. Det var länge jag trodde det bara var jag, men idag så har det i alla fall kommit upp till ytan att socialen inte klarar av att sköta allt.

Dom anställer ett företag dom lyssnar blint på och här sitter jag, som inte klarar av att hålla någon hemlighet för någon jag bryr mig om och betyder något.

Mina närmaste, äldsta vänner, min familj med blodsband emellan, terapeuten som jag alltid litat på till 110% och så han som gav mig mitt hem som gjorde att jag såg honom som en av dom största i värlen.

Vem mer ska svika mig?

Sedan 12 års ålder så hittade jag en familj som inte har lämnat mig i kris någonsin, det finns inget blodsband mellan oss och dom är väldigt fattiga. Men jag har aldrig fått frysa eller varit hungrig och eller trött och det är nog det största någon någonsin har gett mig. Jag är lite feg att umgås med min falska bror i den familjen eftersom min medicin inte är något han klarar av att hantera. Men jag måste öva på att komma dit.

 

Stockholm igen eller?

 

Jag har en till familj som jag inte heller har något blod som binder  oss, det är inte så länge som dom har funnits som familj, men att höra från en person som man respekterar högt »Det är tur att du har en mamma som håller koll på dig.» Då smälter man och värmen av kärlek i bröstet släpper inte i första taget.