Nikolina

Jag har levt ett väldigt annorlunda liv och jag har aldrig förut förstått hur andra sett på mig och hur jag var som fick dom att se på mig som dom gjorde. För mig vart det ett normalt liv tillslut och det enda livet som gick att lita på då jag minns så väl den dagen jag vart tvingad att flytta från ett par jag trivdes och kände mig duktig hos och tvingad att lämna alla vänner och min familj.

Jag flyttade 22 mil från där mina föräldrar än bor idag till en familj jag vantrivdes hos, jag kände ingen och hade hamnat i en ort på landsbyggden och jag var van vid förorten.

Allting var helt nytt för mig och internet räddade mig då jag kunde hålla kontakten med mina vänner. Jag minns så väl MSN som användes flitigt då.

Men ju längre jag stannade kvar hos denna familj så blev jag mer och mer less eftersom jag hela tiden vart straffad. Va inte det straff nog att tvinga mig flytta från min trygghet när jag enbart var 15 år. Det var en tillräcklig omställning när jag flyttade till en jourfamilj som varade en längre tid än vanlig jourtid som är på 3 månader. Men där förändrades jag. Jag började gå till skolan, jag pissade rent på pissproven, jag kom alltid hem även om jag rätt ofta var sen. Att jag kom tillbaka varje natt betyder att jag kände mig trygg men socialstyrelsen ansåg att Stockholm var en för farlig stad för mig och redan då sa att jag inte fick flytta hem fören jag var 18 år och jag var SOL placerad fram tills jag var 16 år då jag vart LVU placerad istället och då kan jag förstå att dom säger så då det är väldigt svårt att bli av med ett LVU.

 

 

I slutet av tiden jag bodde hos familjen som bodde 22 mil från min familj så minns jag att jag kände mig så utstött då jag inte fick använda telefonen, datorn eller TVn. Dom sa inte längre till när det var mat och jag fick inte gå ut. Jag fick sitta i ett pannrum och röka, jag fick inte ens gå ut på altanen.

Familjens äldsta son är en jordängel! Han släppte ut mig när alla låg och sov då han inte längre bodde där men var där väldigt mycket. Jag hade inte många att träffa på natten men jag fick känna luft.

 

Dom lyckades aldrig ta min mobiltelefon eftersom redan då var det ett missbruk med mobilerna även om den är grymt mycket starkare nu.

Jag minns inte alls på vilken sida det var eller hur jag lyckades hitta den chatt jag hittade på den telefonen jag hade då. Men helt plötsligt så chattade jag med en kille som var några år äldre än mig och satt i samma situation fast hade LVM eftersom han var vuxen och jag 16 år var frivilligt ofrivilligt placerad som SOL borde heta.

Jag blev kär, jag blev kär i känslan av att någon kunde känna igen sig i min livssits jag satt i då. Han hade använt mycket tyngre droger än mig men det förstod jag ingenting om eftersom jag aldrig hade hunnit bli en missbrukare då. Han gick på metadon minns jag och han bodde i en stuga och var tvungen att pissa varje dag för att få sin medicin. Jag var tvungen att pissa varje gång jag kom hem om jag fått vara ute, det slutade med att jag inte ens fick gå till skolan då dom såg det som en risk för mig att hitta droger.

Vi böt rätt snabbt nummer och än idag har vi kontakt även om den är väldigt minimal så finns den kvar.

 

 

Jag blir tårögd av detta inlägg då jag för första gången minns hur mycket detta verkligen betydde för mig under den här tiden.

Jag kände ingen som hade blivit av med sin frihet fören jag lärde känna honom. Jag började känna mig mer "normal", det fanns andra som vart tvingade bort från sina hem, tvingade att pissa i mugg varje dag för att bevisa för andra att man inte tagit något.

Idag har jag hittat en läkare som ger mig min ADHD medicin och skriver ut lugnande vid tillfällen och istället för pissprov så erkänner jag mina återfall jag får idag. Jag är ju inte 16 år längre så jag har hunnit med ett x antal olika sorters missbruk genom livet redan och tyvärr så kommer jag nog få återfall ända in i döden men mer och mer sällan ju längre tiden går och ju mer jag lär mig strukturen på detta samhälle. Jag har inte riktigt kommit dit än men jag har slutat att leva utanför samhället och det är för mig ett stort steg.

 

Jag tror att kontakten med denna kille gav mig min första styrka att tro på mig själv och hade jag inte fått detta första steg så hade jag inte kunnat tagit det andra som sedan ledde till ett tredje och ett fjärde och idag kan jag inte längre räkna stegen men jag är inte långt från målet nu.

Tack S för att du fanns där och visade mig att jag inte var ensam, breven jag fick, dom flera timmars långa samtalen, ALLT! Din existens!

Tack #NoHateSE för att ni fick mig att skriva detta inlägg som fick mig att minnas något mycket stort i mitt liv.

Tack Blogg.se för att ni existerar så mitt skrivande fick väcka upp minnen och känslor jag helt glömt bort.

Tack Livet för att du satte mig i den situation du satte mig i även om jag inte önskar någon annan människa i världen den situationen. Men livet gav mig ett vackert minne som jag aldrig någonsin föstått tidigare betytt så mycket för mig.