Jag har varit med barn otroligt mycket förra veckan och jag märker av på söndagen när kvällen faller in hör jag mig själv tänka "jag kommer aldrig få känna den där äkta, rena, eviga kärleken mellan förälder och barn" och det knep till i magen. Jag sitter med min vän och hennes barn vid stranden och vi hade kommit till stranden mitt på dagen och jag hade fått många glada skratt av roliga, söta, smarta barn som sprang omskring på stranden inklusive hennes två barn.
 
Jag tänker väldigt sällan på att jag är "fertilt handikappad" som det står i papprena efter 2 st operationer pga utomkvädeshavandeskap. Fast jag fick veta det redan efter första operationen när jag var 19 år gammal.
Jag minns det så väl!
 
Jag var inte gammal när jag tänker på att det gått 10 år sedan jag fick veta att jag aldrig kommer kunna få barn naturlig väg och jag som är rädd för sprutor och operationer pga att jag tycker det känns så onaturligt. "Du kan göra provrörsbefruktning bla bla bla vi hade operetat bort hela livmodern om du inte var barnlös och så ung" hör jag läkaren säga men jag anmärker inte på så mycket mer än aldrig få barn och fertilt handikappad.
Som dom flesta sorger så hamnade jag i chock först, någon månad innan var jag gravid! Med dom hade missat ett utomkvädeshavandeskap som gav mig missfall plus att den pajade ena äggledaren då hela trumpeten som håller i äggstocken försvann med operationen. Inte konstigt då dom sa att den va lika stor som en apelsin och jag är en tjej som har normalvikt runt 45-46 kg. Jag själv hade pajat den andra äggleden med en urinvärksinfektion som gick upp i livmodern när jag levde ett liv jag inte önskar någon annan så det är inte enbart läkarens fel utan fel från mitt tidigare liv jag levde också.
När chocken la sig så tog det mig 2 år med tårar varje gång jag såg ett barn, jag kunde inte hejda dom. Visseligen var jag bättre på att hålla dom någolunda inne andra året. Sedan insåg jag att det bara var att accepera den bistra sanningen, jag kommer aldrig få ett barn.
 
Någongång under dessa snart 8 år utan tårar så har jag intalat mig själv att det är bra att jag inte har barn, då har jag tid för andras barn, jag har mer frihet och jag kan göra misstag utan att någon annan blir utsatt.
Men känslan just nu är smärta i bröstet, tänker jag tillbaka så känns det likadant varje gång jag lägger lite energi på tanken. Så det är som en smärta jag levt med så länge att jag knappt märker av den pga vanan av att hjärtat brustit och aldrig lyckats läka helt då skorpan lagt sig så är det något som skaver till och råkat slita bort skorpan som skulle läka ihop såret.
 
Fan, det gör ju faktiskt ont än.
Jag vet ju att jag kan adoptera och det är någon jag önskade redan vid 5 års åldern men det är någonting som jag inte kan sätta ord på som gör att det gör ont att det saknas en del av mig som gör att jag inte kan få ett barn på naturlig väg.
Men livet har förhoppningsvis andra goda stunder att ge mig som inte varit möjliga om jag hade haft barn.
Coloryourlife, EvigKärlek, GrowMyLife, Nöjd, adhdasperger, fertilthandikappad, hopp, renkärlek, tankar, utomkvädeshavandeskap, äktakärlek,

Liknande inlägg

Kommentera

Publiceras ej