Jag började tiitta på ett program på tv4play och jag började dirket fundera på hur den största procenten reagerar när dom som tonåringar blir tvingade till fosterhem och lämna sin familj.
Jag vet att jag själv som tonåring hamnade på jourhem första gången så blev jag som den tonåring samhället ville jag skulle vara, dock drack jag lite mer än innan jag hamnade där men jag var ordentlig med tider även om jag alltid var 1 timme sen så var det alltid 1 timme och inte mer, jag gick på alla lektioner jag hade i skolan samt att jag pissade rent varje gång jag och Birgitta var och lämnade urinprov. Jag mådde helt enkelt bra där och längtade aldrig hem men pga att det var ett jourhem så var jag tvungen att flytta hem igen efter ca 4 månader men det tog inte alls lång tid innan jag var tillbaka i jourhemmet och det var ju pga mycket ilska till familjen. Dom lämnade ju bort mig! Birgitta tog emot mig med öppen famn trots motgångar.
 
Kontakten med min far försämrades otroligt när socialen hade bestämt sig för att flytta mig från Stockholm och bort från mina vänner som i tonåren betyder allt för en och det var då jag började fly. Jag stämplades som rymningsbenägen när jag idag säger att jag bara var normal som rymde tillbaka till mina vänner jag saknade även om livet på rymmen var hårt så gjorde jag det gång på gång eftersom jag saknade min påbörjade grund man börjar bygga som tonåring.
Jourhemmet rymde jag hem till men aldrig mamma och pappa. Hade jag rymt hem till mina föräldrar hade jag snabbt varit tillbaka på hemmet utanför Stockholm igen.
 
Programmet som jag nu har pausat handlar just om hur en pojke på 15 år sa upp kontakten med sin familj i samband med flytt till fosterfamilj och som idag 7 år senare vill be om ursäkt till sina föräldrar som han idag minns att dom ändå försökte styra upp allt på egen han tills allt spårade ur med ett knogjärn och socialen fattade beslut om flytt och vad jag minns det så försökte vi aldrig i min familj rätta till det själva förutom små försök som tidigt ledde till att mina föräldrar bad socialen att ta hand om mig då jag flyttade runt hos vänner och deras familjer pga att jag inte ville hem.
Jag älskade verkligen mina föräldrar då men kände mig bortlämnad, idag känner jag att också att dom lämnade bort mig men idag ser jag erfarenheterna jag fick av den tiden. Jag fick lära mig väldigt mycket om människor, olikheter, elakheter, rena själar, smutsiga själar, ensamma, förvirrade, kloka dock stoppade själar.
Jag älskar såklart mina föräldrar idag också men jag har ingen ilska kvar mot dom pga hur jag fick leva men ändå har dom gett mig frågetecken jag förmodligen aldrig får svar på.
 
Idag har det gått många, många år sedan jag förflyttades gång på gång från hem till hem i tvång pga Lag (1990:52) LVU och kan endast se tillbaka och är medveten om att jag missar mycket som jag antingen glömt eller förträngt. Men jag vet att det skapade en person som vägrar vara något annat än sig själv förmodligen pga att så gott som alla hela tonåren till vuxna livet försökte förändra på mig och jag vägrar förändra på mig även om det har givit och ger mig mer motgångar så tar jag hellre dom än att vara en person som andra tycker att jag ska vara än det jag vill vara.
 
#ADHD, #Asperger, #Fosterhemsplacering, #JagVillHem, #LVU, #Nöjd, #Tvångsvård, Coloryourlife, GrowMyLife,

Liknande inlägg

Kommentera

Publiceras ej