Än i dag lever mytologins figurer. Senast en gudinna blev förevigad och fick en kroppslig, synbar kropp var i mars 2004.
Astronomerna hade funnit en ny himlakropp i vårt solsystem. Den är en isig stenklump som har en diameter av åtminstone 118 mil. Planeten ligger på långt avstånd från Solen och är den kallaste i solsystemet. Det tar 10 500 år för den att kretsa ett varv runt solen. Den har fått namnet Sedna.
Vem var, eller som vi hellre vi bör tänka ”Vem är Sedna, gudinnan som givit namn åt denna nya planet som inte kan nås av blotta ögat?” Det visar på inte bara tanke, utan även eftertanke, att ge en isig stenklump namn efter en gudinna från de arktiska områdena.
Sedna, är inuiternas havsgudinna. Hon är alltså en dödsgudinnan som härskar över ett under-rike.
I mitt sökande efter myten har jag funnit flera sinsemellan olika, men alltid fragmentariska, berättelser med avsaknad av sens moral. Jag läser dem och förstår att det måste finnas en ursprungsmyt och efter att ha sökt länge i väven finner jag den.
I vila, sittande i jordens famn med solen mot min panna, ansiktet vänt mot vinden, med mitt inre ögat fästat på vattnets färd runt jorden delar jag med mig av berättelsen om den unga inuitkvinnan som kom att bli stammoder och gudinnan.
Medan shamanen kammar hennes hår...
Det var en gång innan den vite mannen eller någon annan fanns.
Det var en gång när inuiterna var de enda som jagade och fiskade.
Det var en gång en stor inuitjägare som blev lämnad med sin nyfödda dotter då modern dog.
Jägaren fostrade flickan på egen hand. Dottern växte upp till en vacker ung kvinna med många beundrare som tillbad henne. Jägaren var stolt över sin Dotter för hon kunde sy vackra och praktiska kläder. Ingen var så tilldragande som hon. Till slut hade jägaren bestämt vem av alla friarna som skulle gifta sig med hans Dotter. Stolt kallade han henne till sig och sa: Jag har bestämt vem som ska bli din make.” Och så visade han den unge mannen för henne. Dottern vägrade. Den store jägaren skämdes och i ilska över att hon gått emot hans vilja sa han: ”Du har skämt ut mig, eftersom du inte vill acceptera den man jag valt ut åt dig. Därför ska du äkta min hund, det är det enda som är passande för en Dotter som vanhedrar sin far.
Den natten kom jägarens hund in till Dottern och lade sig hos henne. När den store jägaren förstod vad som hänt kände han sig kränkt än en gång och skrek i vredesmod : ”Dotter, du bär en hunds barn under ditt hjärta och förnedrar mig än en gång. Jag dömer dig till att leva i ensamhet för du förtjänar inte bättre.” Och som han sagt så tog han sin Dotter och flyttade henne till en plats där hon var hänvisad till sin egen ensamhet och där hon inte skulle kunna skämma ut vare sig honom eller någon annan man ännu en gång.
Men hennes make Hunden älskade henne då hon var ödmjuk och vänlig så han bestämde sig för att rädda sin älskade och modern till hans avkomma. Hunden började simma ut till ön med mat och skinn i sina packpåsar. Och kan man tänka sig, Dottern överlevde och födde en skara barn, några människovalpar och några hundbarn.
Den store jägaren blev rasande när han kom underfund med detta svek mot honom. Jägaren fyllde packpåsarna med tunga stenar utan att Hunden visste om det. När Hunden simmade ut med förnödenheter till sin familj blåste det upp en storm och den tunga packningen drog ner honom i vattnet. Hunden drunknade.
När flera dagar gått kände jägaren samvetskval för vad han åsamkat sitt enda barn. Han sköt ut sin kajak och lastade den med mat för att gottgöra vad han redan gjort. I sin förtvivlan och sorg över Hundens kvalfulla död skickade Dottern sina hundbarn att anfalla sin morfar och han tvingades vända tillbaka. Dottern anade att fadern skulle straffa henne för att hon försökt sätta sig upp mot honom. I ett försök att rädda sina barn bäddade Dottern ner sina hundbarn i sin ena känga, gjord av det finaste vattentäta skinn, och satte ut dem på havet medan hon bad till luftens gudar att de skulle beskydda hennes hundbarn. Och så blev det. De bars ut till havs och blev stamfäder till de vita raserna. I den andra kängan placerade Dottern sina människovalpar och än en gång bad hon till gudarna om skydd och sände dem vind för våg ut på havet. Människovalparna vaggades på vågorna för så att bli stamfäder till indianerna.
Nu var Dottern ensam och utan mat ty den store jägaren var rädd att komma med förnödenheter. Varje dag, innan han gick ut på jakt, spejade han ut över havet för att få syn på sin Dotter. Men aldrig mer vågade han sig ut till henne.
En dag när han spejade mot ön, såg han inte längre sin Dotter. Hon var försvunnen. Under tiden han själv varit på jakt hade en kraftfull och tilldragande man kommit förbi i en kajak. När han fick syn på den vackra kvinnan hade han sagt: ”Kom med mig, kvinna, för jag är en god jägare och jag kommer att förse dig med mat och ett hem.” Och den store jägares Dotter följde med mannen i hans kajak.
Under färden gjorde de ett uppehåll. Den kraftfulle unge mannen tog av sig sina kläder då solen värmde och arbetet med att föra kajaken mot hemmet tog på hans krafter. Kvinnan bröt ut i tårar, för framför henne fanns inte längre en attraktiv man utan en Stormfågel i mänsklig skepnad. Med mörka ögon och svällande muskler stod han framför henne. Utan människohamnen kunde de nu färdas i god hastighet och snart var de framme vid hans boplats.
Tiden gick och Stormfågeln stod vid sitt ord. Han såg till att Dottern fick mat och värme och hon saknade ingenting. De fick ett barn tillsammans.
Fadern hade fortsatt sitt sökande efter Dottern tyngd av skuld över hur stoltheten hade fått honom att behandla sitt enda barn. Efter många års sökande fann han sin Dotter i Stormfåglarnas land. Fadern anlände när Stormfågeln inte var hemma. När han fick syn på Dottern föll han i gråt och sa: ”Förlåt mig Dotter, jag har kommit för att dig med hem!” Med dessa ord tog han Dottern i famnen och bar henne till sin kajak och paddlade skyndsamt hemåt.
När Stormfågeln återvände till sitt näste och fann att hans hustru var försvunnen gav han sig iväg för att rädda henne. I sin rätta skepnad skulle han snart flyga ifatt och återta sin hustru. Stormfågelns mäktiga vingar slog gång på gång ner i vattnet när han störtdök för att få fadern att vända tillbaka med sin last. Vågorna växte och hotade att välta kajaken. Fadern fruktade för sitt liv och beslöt att offra sin Dotter. Fadern kastade Dottern överbord i tron att han själv då skulle kunna undkomma levande. Men Dottern klängde sig fast vid relingen med fingrarna.
Den store jägaren var nu skräckslagen och som en feg ynkrygg tog han fram sin kniv. Han lutade sig över Dottern och med ett hugg högg han av ett finger och se det förvandlades till en säl och simmade iväg. Jägaren högg av det andra fingret och det blev till en tumlare. Jägaren högg av det tredje fingret och det blev valross. För varje finger som han högs av simmade ett nytt vattenlevande däggdjur från farkosten.
Slutligen kunde Dottern inte längre hålla sig fast vid relingen utan sjönk genom vattenytan ner till botten. Medan hon sjönk, visade sig Månanden Tatqeq och Luftanden Sila och de sade: ”För dina umbärandens skull ger vi dig makten över allt för att du på så sätt ska kunna bli inuiternas beskyddarinna.” I och med det föddes Sedna och hon skapade ett drottningdöme som ligger på havets botten och där kunde hon så återförenas med sin make Hunden.
Fadern lyckades rädda sig och flydde. Men minnet av Dottern gav honom stora samvetskval och han ångrade sitt tilltag så mycket. så att han en dag lade sig vid havets rand och bad sin Dotter om förlåtelse. Därefter somnade han i frid. Så kom tidvattnet och förde honom ut i havet och förenade honom med Dottern.
Kommentera